Barfotalöpning som rehab

Pånyttfödd av Anna Hedbloms slutgiltiga rekommendation efter fem stötvågsbehandlingar tog jag mig en promenad i aftonsolen. Är för närvarande i mitten av slutet på den svenska översättningen av Born to Run av Christopher McDougall och inspirationen kommer som en Ginza-order på ICA (”brev-på-posten-begreppet är förlegat och den yngre generationen hänger inte med om man använder gamla uttryck).

På vägen hem från ICA drabbades jag av en tanke och slet av mig mina gamla löpardojjor och ryckte av mig strumporna. Med skorna i händerna tog jag några försiktiga löpsteg på asfalten. Några steg blev tio meter. Tio meter blev ett par hundra meter totalt.

Det kändes att man sprang på en och annan gruskorn som kommungubbarna missat, men efter ett tag så infann sig en känsla som jag bara haft när jag legat på en spikmatta. Fötterna liksom domnade bort. Det enda som kändes var trycket från gruskornen. Ingen smärta. Nu så här tjugo minuter efter så sprids en värme i fötterna som jag aldrig känt förut. Mycket angenämt måste jag säga. Jag tror jag gör om det en annan dag.

Barfotalöpning rules.