En evighet utan löpning

Idag har jag suttit i solen och latat mig. De senaste veckorna har jag haft ett fruktansvärt sug på godis, chips, mackor och glass. Jag har ingen aning om varifrån dessa begär kommer, men jag sätter de i klart samband med avsaknaden av träning. Eftersom jag inte får belasta foten så tränar jag inte som jag brukar. Jag har dessutom gett efter för de flesta begären. Det känns som om jag är på väg utför. Tillbaka till en 90-kilos fettsäck som sitter och jäser framför TVn i tid och otid.

Jag känner mig otålig och suget efter att få ut och springa växer i kapp med krokusarna i trädgården. I själva verket så har jag inte varit i viloläge särskilt länge. Jag tittade bakåt i min kalender och såg noteringen ”Ring sjukgymnasten” den 14 februari. Två dagar senare stod det ”Sjukgymnasten 07.30”. Efter det första besöket fick jag ju tillåtelse att fortsätta springa som vanligt eftersom tejpningen skulle förhindra vidare utveckling av plantar fasciiten. Under större delen av mars har jag inte tränat alls så det börjar kännas tradigt. I själva verket sprang jag mitt sista pass den 5 mars. Det är ju bara tjugo dagar sedan. Tjugo dagars vila i skadesammanhang är ju inte så mycket egentligen.

Det kunde varit värre.