Halvmaraton på 2:15

Äntligen är det genomfört. Ni som följt mig på Runkeeper, Twitter eller Facebook har redan läst om min personliga seger. Jag skryter gärna om mina prestationer. Inte för att bräcka andra eller för att få beröm (tror jag) utan för att förstärka för mig själv hur stort det faktiskt är. Om man tittar på långt en halvmaraton faktiskt är och ställer det i relation till annat så får det helt andra proportioner. Få kanske skulle få för sig att gå två mil bara så där. Cykla två mil är kanske ingen större bedrift, men det är inte något som alla skulle göra. Att springa 21 km är definitivt inget som kreti och pleti skulle ta sig för. Det är faktiskt få förunnat att ha den drivkraften och motivationen att genomföra ett sånt lopp. Jag var länge imponerad av min jobbarkompis Annica som sprang två mil i våras på ett träningspass. Nu har jag själv gjort samma sak.

E18-loppet hade runt 300 deltagare som sprang halvmaran. Visserligen hamnade jag i den sista fjärdedelen i resultatlistan, men jag sprang fortare än jag hade väntat mig. Planen var att ta det riktigt lugnt och bara ta mig i mål. En tid mellan 2:20 och 2:40 hade varit tillfredsställande. Vid starten märkte jag tidigt att jag inte skulle springa i klungan. Jag tittade bakåt och insåg att jag var nästan sist. Det gjorde inget för jag misstänkte att de som sprang längre fram inte skulle orka hålla sin fart hela vägen och jag skulle passera dem efter vändningen. Det blev nästan så. En fantastiskt lång uppförslöpa i en kilometerlång böj höll på att rasera mitt psyke, men jag tjoade lite glatt på de vi mötte som sprang milen och de tjoade tillbaka så då kändes det bättre.

Ca en kilometer innan vändningen började det slutta rejält. Jag gillar inte att springa utför. Jag får för hög fart och flåset störs av ansträngningen. Det gör dessutom ondare i fötterna. Jag fick en lite kortare konversation med en medlöpare och det fick mig på andra tankar. Efter tunneln strax innan vändningen gick det uppför igen ett par hundra meter. En ganska brant stigning, men ändå inte jättejobbig. Jag stannade till efter vändningen och tog en bild. Vaderna hade nu börjat gnälla rejält och jag visste att det skulle bli problem efter 10 km. Jag var så trött och stum i benen nu så jag orkade inte längre springa på framfötterna. Jag tänkte att om jag springer lite fortare en bit så kanske det känns lite lättare sen. Jag drog på inne i tunneln ett 20-tal meter och då sa det pang. Samma smärta som i somras. Samma ställe som i somras. Vaden sa ifrån och jag var tvungen att stanna. Jag tittade framför mig och såg att jag hade hela uppförsbacken kvar. Den som jag hade sprungit nerför alldeles innan. Det hade jag faktiskt inte räknat med. Jag kan erkänna att jag faktiskt inte hade en tanke på att jag skulle springa uppför eftersom jag strax innan sprungit nerför. Jag gick uppför backen som kändes väldigt lång. Framför mig joggade en tjej och hon stannade till vid Röda korsets omplåstringsstation. Hon hade visst problem med en blåsa. Det är i alla fall inget man bryter för tänkte jag. Det var första gången ordet ”bryter” for genom mitt huvud.

Jag började fundera på hur länge jag skulle kämpa innan jag fattade det avgörande beslutet. Halta i mål eller bryta och minimera skadan? Jag gav mig själv tiden fram till nästa vätskekontroll att bestämma mig. Jag ömsom gick och ömsom sprang fram till kontrollen. Där fanns inga fordon så där var det ingen idé att bryta. Jag fortsatte gå och springa ett tag till. Jag minns nu inte exakt vad det var som hände sedan. I alla fall fick jag framför mig syn på en grupp människor som såg ut som tre michelinegubbar. De måste ha utgjort en totalvikt på runt trehundra kilo. Jag såg förundrat på deras breda ryggtavlor och i synnerhet på kvinnans feta lår och stuss som nästan vällde över byxlinningen. Hur i hela friden hade de lyckats hålla undan från mig. Jag visste ju att jag sprang långsamt, men jag har i alla fall bara tio kilos övervikt. Den här konstellationen måste ju haft åtminstone 20 kilo vardera extra. Jag kände skammen växa i mig och på ett ögonblick så var alla tankar på att bryta som bortblåsta. Jag tittade på klockan och passerade precis 15 km märket. Det var bara sex kilometer kvar och den sträckan är ju inget problem att springa med en trasig vad. Jag gick igång michelinegubbarna och grinade illa ett par kilometer sen gick smärtan i vaden över. Eller så blev jag bedövad.

Efter sista vätskekontrollen så sprang jag ikapp en kvinna i min ålder. Henne hade jag passerat och blivit omsprungen av ett par gånger så jag förstog att vi var någorlunda jämlika. Jag vände mig till henne efter att ha kontrollerat klockan. Vi hade sprungit i 1 timme och 55 minuter och hade runt tre kilometer kvar. Jag ropade glatt till henne att ”om vi håller oss på sex minuter per kilometer så kommer vi i mål under 2:15”. Hon svarade att hon hade gett sig fan på att komma in före 2:30. Nu hade hornen börjat växa på henne. Mina horn började skönjas också. Jag tog rygg på henne tills hon började sacka efter. Hon kom ikapp mig och fick dra mig ett tag. När vi tillsammans konstaterade att skylten bredvid vägen visade 20 km så kunde vi konstatera att vi skulle klara det. Efter ytterligare 700 meter utbrast hon: ”Är det där målet?” Jag kisade genom regnet och kunde se en banderoll. Texten på banderollen kröp fram i kurvan och till slut kunde jag läsa texten. Det stog ”MÅL”. En snabb kontroll av klockan som visade att vi sprungit 2 mil och 720 meter bekräftade att vi nu var framme. Vi sprang sida vid sida över mållinjen medan jag vinkade åt familjen som stog vid sidan av vägen och hejade. Ungarna kom fram och kramade om mig och jag tackade min löpkamrat och gratulerade till hennes första genomförda halvmara. Hon gjorde detsamma. Klockan hade jag stoppat precis på mållinjen och den stannade på 2:15.