Felaktiga hjulspår sätter spår

Idag och igår har det varit blidväder. I alla fall om man  jämför med hela förra månaden. I morse var det bara noll grader och i ett nafs så var nästan hela vägbanan på E18 ren från snö. Igår när jag var ute på en liten moddjogg så hittade jag en sträcka på ca 10 meter som var helt snöfri och blöt på grund av fjärrvärmeledningarna under cykelbanan. Det här har fått mig att minnas något som jag tänkt på ett flertal gånger under vinterns alla resor till och från jobbet.

Ni vet hur det brukar se ut på vägarna efter ett par dagars snöfall. Det blir spår i snön av bilarnas hjul och ju mer det snöar desto större blir snösträngen mellan hjulspåren. De här hjulspåren har en tendens att avvika från ordinarie vägsträckning eftersom man inte ser vägmarkeringarna under snön. Då får man gissa sig till var vägrenen och körfälten går. Hundratals bilar som följer varandra i dessa spontanspår gör att vägsträckningen dragits om.

Varför är det här värt att skriva om då? Jo jag har funderat över hur jag fungerar i huvudet. Jag har alltid tyckt att jag varit en ensamvarg. En sån som gör som jag vill oavsett vad andra gör. Jag är inte en sån som tänker: ”Det vore roligt att gå på bio. Undrar om det är nån som vill följa med”. Jag går själv. I efterhand kan någon kompis fråga varför jag inte frågade om han ville haka på. Jag har inget svar på det. Jag är inte heller en sådan som tittar på sporten bara för att andra gör det och vill passa in. Jag väljer bort bönder som träffar tjejer på TV även om det innebär noll konversationskompetens vid fikabordet på jobbet.

Det här med att gå egna vägar har kommit att innebära att jag konstant vägrat köra i de här ”felaktigt” uppkörda hjulspåren på vintervägarna. Jag kör istället där det är avsett att man ska köra. Ibland kan man ju skönja linjerna och då är det lättare att hamna rätt. Det här betyder att jag blir tvungen att köra i snön istället för i de uppkörda smala asfaltssträngar som hariga ”svennebilister” väljer att köra i. Jag har under den här vintern ställt mig frågan varför jag beter mig så här. Jag har inget riktigt bra svar på det. Jag har dock några teorier.

Den första teorin är att jag inte vill vara en sån som bara följer ett ledardjur hela tiden. Jag vill göra saker på mitt sätt och när jag blir ”tvingad” in i något som jag inte valt själv så gör jag vad jag kan för att motarbeta det påtvingade. Fortfarande upprorisk med andra ord. En del skulle kalla det tjurskalligt. Den här teorin är den jag gillar mest. Nästan lite punkigt. Eller är det ett utslag av en vilja att verka lite galen och risktagande.

Den andra teorin strider helt mot hur jag vill vara och går stick i stäv med hur jag ser mig själv. Jag anser nämligen att jag är öppen och vidsynt. Jag har lätt för att sätta mig in i andra människors beteenden och se saker ur andras perspektiv. Jag förkastar inget rakt av. Jag tar reda på mer innan jag säger blankt nej till några nya rön. Denna teori om min vintervägskörning handlar om att jag bara går i gamla hjulspår så att säga. Jag vägrar att köra någon annanstans bara för att det blivit det allmänt vedertagna sättet att köra. Jag är med andra ord inskränkt, begränsad, ensidig, trångsynt, enkelspårig, insnöad.

Om någon kunde vara snäll att ge mig en analys av det här. Inte för att jag bryr mig, men det vore intressant att höra andras åsikter.