Kvinnor trakasseras i löpspåret
I Aktuellt den 27 februari 2017 så handlade det bland annat om att många kvinnor känner oro när man är ute och löptränar (klippet är borttaget). Som vanligt så skiljer inte media på reell fara och inbillad fara
Jag bestämde mig för att ta en snabbtitt på vad statistiken säger om kvinnors utsatthet. Den faktiska och den inbillade. Jag tittade på BRÅs Nationella Trygghetsundersökning (NTU) från 2016. (Läs hela tabellen här)
Om man tittar i åldersspannet mellan 16 och 34 år så uppger mellan 5,8% och 6,3% av befolkningen att de blivit utsatta för trakasserier. En klapp på stjärten klassas i Brottsbalken som ett sexuellt ofredande (BrB 6 kap 10§) och räknas därför inte som trakasserier liknande ofredande mm. Andelen kvinnor som svarar att de blivit utsatta för sexualbrott är 5,5%. Det innefattar allt från obscena kommentarer till våldtäkt.
I samma åldersgrupp säger mellan 6,2% och 7,5% att de blivit utsatta för någon slags hot (alltifrån hot med vapen till verbala hot och SMS mm). Mellan 2,7% och 4,7% av kvinnorna har blivit utsatt för misshandel.
Det förefaller inte spela någon roll om du bor i en storstad eller en mindre ort.
I NTUn går det inte att utläsa var eller i vilket sammanhang kvinnan befunnit sig när hon blivit utsatt för trakasserierna så det går alltså inte att se om hon varit ute och sprungit vid tillfället. Det finns heller ingen tydlig definition på vad som ingår i begreppet trakasseri.
BRÅ frågar hur stor ”andel som känner sig ganska otrygga eller mycket otrygga eller att de inte går ut på grund av otrygghet.” Av den kvinnliga befolkningen mellan 16 och 34 år så uppger 32% att de känner sig otrygga att gå ut sena kvällar. Ca 6% väljer att stanna inne på grund av sin oro.
I samma grupp känner mellan 17% och 23% ganska ofta oro över att bli överfallna eller misshandlade.
Min slutsats blir att många kvinnor oroar sig i onödan. Det är ju sorgligt. Jag har inget svar på hur man får någon ändring till stånd. Kanske någon kan skriva en kommentar om det. Det vi oroar oss över brukar vi i allmänhet göra något åt så vi slipper oroa oss. Om man är rädd och det finns en risk att man blir påkörd vid ett övergångsställe så stannar man och ser sig för. Om man oroar sig för att bilen ska bli stulen eller att man ska få inbrott i sin bostad så kanske man skaffar sig ett larm. Om jag oroar mig för att min dotter ska råka illa ut så skaffar jag henne ett överfalls larm. Jag låter ju inte bli att skydda mig eller de mina bara för att jag ”inte borde behöva gå runt och vara orolig”.
Faktum är att otryggheten – verklighetsförankrad eller inte – finns där och det går att göra något åt den på ett personligt plan.