Löpning i kyla skapar hybris

Igår när jag mot mina arbetskamraters inbillade bättre vetande, tog mig ut på min inplanerade löprunda så visade termometern på runt 18 grader. Jag hävdade med bestämdhet att gränsen för utomhuslöpning går vid 20 grader. Efter gårdagen så har jag flyttat den gränsen. Den har flyttats neråt. Jag skulle lätt kunna springa i 25 graders kyla. Den värsta kylan jag skidat i med packning och pulka är minus 43 grader. Jag tror dock inte att jag löptränat i så låg temperatur som igår.

Det kändes fantastiskt livgivande. Jag kände mig vild och djurisk. Som en ensam överlevare i atomvintern. Det kändes som att  jag sprang för min överlevnad. Jag var tvungen att hålla igång för att inte frysa till is. Den lite overkligt paniska inbillningskänslan om att man ska frysa ihjäl har jag mött ett par gånger förut under mina år som jägarsoldat. Inte ens då kunde jag riktigt tro på känslan. Vid ett tillfälle vaknade jag till sittandes på en stubbe helt ensam i skogen. Skidorna hade jag på mig. Ryggsäcken tyngde fortfarande på axlarna och jag hade ingen aning om hur jag hamnat där.

Som flera löpare noterat i sina bloggar så har mängden löpare tunnat ut på gatorna. Hashtagen #löpning får inte lika många sökträffar längre. Inte många är så frenetiskt självplågande som jag. Jag är en maskin. Jag pallar det andra inte pallar. Varje pass som jag tränar och någon annan inte tränar så blir jag bättre än dem. Ju kallare desto hårdare. Ju hårdare det är nu desto lättare blir det sen. I morse när jag åkte till jobbet så sprack min självgoda bild. Vid ett mörkt övergångsställe kom en mörk gestalt springande. -Men vafan, tänkte jag. Det är bara jag som kan vara sådär tuff. Det måste vara något fel. I nästa sekund så var min attityd återställd. HAHA Han hade bara bråttom till bussen.

Jag är fortfarande kung. JAG HAR HYBRIS.