När viljan skapar förutsättningar att lyckas

Det brukar heta ”vill man så kan man”. Personligen blir jag bara förbannad när jag hör någon säga så. Ofta beror den ilskan på att jag inte vill erkänna för dem att jag inte vill. Vilja är nämligen känslostyrt och känslorna styrs av tankar. Så om jag inte kan göra något så beror det på att jag inte tänker rätt. Bla bla bla mumbo jumbo.

Idag har jag varit ute och sprungit i alla fall. Det gjorde för att jag ville det och för att det var fint väder. Jag har velat springa ända sedan i vintras när min fot satte stopp. Så man skulle kunna dra slutsatsen att om man vill något väldigt länge så kommer man till slut att göra det. Trägen vinner med andra ord.

Det kändes så skönt att springa utan några smärtor att tala om. Det jag nu märker efter ett par månader av bristande motivation att äta rätt, är att fettlagret har tjocknat. Det tar sig uttryck i att det känns som om jag bär på en ryggsäck när jag springer och sätter ner fötterna lite för hårt. Eller när jag hoppar ner från en kant. Jag kan faktiskt känna hur fettlagret på ryggen och över bröstet tyngs ner och fladdrar till när jag dunsar i backen. Det känns så nedrans tyket. Jag försöker springa spänstigt och rakt. Petra Månström brukar tjata om att hon vill springa snyggt. Det kan jag inte säga att jag gör just nu. När jag ser min skugga så ser den ut som en kutryggig gammal gubbe med ledgångsreumatism. Hade det inte varit för vädret så hade jag nog gått hem efter ett par kilometer. Nu blev det totalt 6,5 km i 6 m/km-takt. Lagom lufsartakt