Rehab barfota bland sprängsten och maskrosor

Idag kändes foten så bra efter att ha varit lite halvkass hela veckan så jag vågade ta en kort promenad. Skorna fick stanna hemma och jag klev ut på cykelbanan och fick kryssa mellan gatukontorets kvarglömda grushögar. Trots att de har sopat så ligger det fortfarande kvar sprängsten på lagom avstånd från varandra. Det vill säga det ligger sten precis där jag ska kliva. Det blev en hyfsat smärtsam promenad, men eftersom jag precis varit och lyssnat på Kjell Enhager så visste jag hur jag skulle hantera smärtan. Jag tänkte på stenarna som zonterapi. Små kulor som masserade energibanorna under mina fötter. Istället för smärta blev det en välgörande massage. Jag tog en sväng ut i skogen och tog några get-skutt á la tarahumara. Insåg att jag nog måste härda huden lite för att inte granbarren skulle tränga in i huden.

Tillbaka på cykelbanan igen så började jag uppleva konstiga saker med mina fötter. Om ni någonsin varit ute och sprungit i terräng och klivit fel så vet ni att det kan resultera i ett reflexmässigt skutt eller att man hastigt skiftar tyngdpunkt. Det är antingen det eller en vrickning som står på menyn. När jag provade att  sprang att springa lite på dessa små sprängstenar så gjorde fötterna egna små justeringar. Det var som att musklerna i fötterna på egen hand lyfte upp den del av foten som för tillfället klev på en sten och fick ont. Övriga kroppen höll samma hållning och fortsatte springa som om inget hade hänt. Det här hände flera gånger under den korta sträckan jag sprang. En mycket märklig känsla. Jag satte ner foten på en sten (stenkorn) som tog på vänster sida precis bakom stortån. Innan jag han fullfölja steget och lägga all tyngd på framfoten så hade redan mesta vikten förts över på lilltåsidan av foten och stenen trängde inte in så mycket. Det kändes sjukt märkligt att reflexerna fungerar så fort. Precis som tuggreflexen som stoppar käkarna på millisekunder om man biter i något hårt.