Subventionerad hobby
Som ”idrottare” så drabbas man ju som bekant av skador emellanåt. Jag har hört någon statistik någon gång om att 80% av alla idrottsutövare i denna stund lider av någon skada. Sanslöst. Då undrar man varför Landstinget i Västmanland subventionerar sjukgymnastbesök för att dessa idrottare (”Hoc coactus sum”) ska komma till rätta med sina hobbyinducerade skador. Att gå till en naprapat för att man jobbat sönder axlarna på kontoret kostar en röding. Ett besök hos sjukgymnast för att man vill få bukt med sina instabila knän för att kunna utöva sin fritidssysselsättning kostar förutom en monstruös träningsvärk en ynka hundring.
Samma funderingar har jag kring de gånger då folk sjukskriver sig från arbetet för att de med vett och vilje kört ett downhillopp på mountainbike och kraschat så illa att man inte kan gå till jobbet. Ska arbetsgivare tvingas ersätta arbetstagare med riskfyllda hobbies. Det är ju vid närmare eftertanke helt suveränt vilka arbetsförmåner vi har.
Är det rätt eller fel?
Om man går många gånger hos sjukgymnasten kan man dessutom få högkostnadskort av Landstinget och gå alldeles gratis. För övrigt, om man aldrig är sjuk annars, kanske för att man har en berikande fritidssysselsättning, kan det väl vara ok att arbetsgivaren får pynta för något brutet ben då och då 🙂
Det var en aspekt jag inte tänkt på.