Vågar vi inte tävla?

Klas Åkeson, chefredaktör på tidningen Runners World (ja jag prenumererar), ställer sig frågan varför ”folk” inte vågar tävla. Han menar oss motionärer antar jag. I mitt fall utgörs motionären av en 45-årig tills nyligen lönnfet trebarnspappa med ett heltidsarbete och åttio minuters pendlingsresa varje arbetsdag. Clas Åkeson frågar sig varför inte fler motionärer tävlar. Tävlar på riktigt alltså. Att motionärerna deltar i stora löparfester som Midnattsloppet, Lidingöloppet, Blodomloppet etc är inte så konstigt eftersom den stora massan som deltar är motionärer. Men att förvänta sig att en motionär skulle ta steget till en klubbtävling eller ett distriktsmästerskap i 800 meter på bana är nog att förvänta sig lite för mycket.

Klas Åkeson tycker att det är konstigt att inte fler ställer upp i tävlingar eftersom löparboomen borde producera fler tävlingslöpare. Men löparboomen är ju egentligen en motionsboom. Varför motionerar vi då? Förmodligen för att må bra. Det ligger liksom i tiden att satsa på sin hälsa. 80-talet hade sin självförverkligande-boom och nu är det dags att fortsätta ta tag i sin hälsa. Vilken motionsform passar bäst då? Jo löpning. Löpning är billigt och tillgängligt nästan jämt. I alla fall för oss vikingar som hållit igång hela vintern (ryggdunkning). För egen del skulle jag nog inte springa motionslopp om det inte vore för att tävlingar omgärdas av lite tjo och tjim. Skälet till att löpning boomar just nu är ju att så många vill ha enkla motionsformer. Gymkort i all ära, men det kostar skjortan. Ett par bra puppor för en tusing vartannat år är ju inga pengar. Löpträna kan man göra en meter utanför bostaden.

Jag tror att Klas Åkesons observation är fel. Motionärerna, inklusive jag själv, vågar visst tävla. Vi har bara inget behov av det. Vi vill bara må bra.

Eller?